måndag 28 januari 2013

Man behöver inte muskler för att vara stark! (gråtvarning)

Då var det dags för ännu ett seriöst inlägg och detta är en av de anledningar jag inte skrivit något på länge då jag försökt gå in i mig själv och tänka tillbaka på denna tiden som var som mest jobbig för mig!

Jag har försökt få hjälp för att få bort denna smärta men det bästa sättet för mig att släppa allt är att prata öppet om det! Så nu blir det ett långt och jobbigt inlägg som säkert kommer bli uppdelad i flera delar då jag kommer sitta och gråta samtidigt som jag skriver detta inlägg!

Jag börjar helt enkelt från början och med att många kanske ser mig som en sån stark och glad person!

Jag har inte alltid varit en sådan person...

Under min uppväxt från grundskolan och uppåt var jag mobbad, psykiskt misshandlad, utanför...

Jag ska ta med er på en resa till en vardag för mig vid den tiden (oh vad klyshé). 
Det jag komemr skriva om har JAG nydligen börjat bearbeta... och det är ganska få personer som har hört denna historien...

Som sagt... Grundskolan... Helvettet... Värsta tiden i mitt liv... 
Jag började min skoltid på Sjöparksskolan i Gällivare, där gick jag på den gröna avdelningen och allt var frid och fröjd... jag gick där tills jag skulle börja 2:an... efter det flyttade min mor ner till Åre för jobb och kärleken... då soss velade att jag skulle bo hos min far... (inte mitt val hade jag fårr välja där och då så skulle jag valt Åre).

hursomhelst... Jag fick börja på en ny skola, Gunillaskolan...
en helt vanlig skola som vilken skola som helst egentligen, men men... jag blev "den nya killen" i klassen... (alla som flyttat runt vet hur jobbigt detta är)... man blir "cool" den första 2 veckorna, sen är det ingen som bryr sig längre, för mig var det så... och dum som jag var så trodde jag ju att alal var kompisar då jag var van vid det från min förra skola... men så var ju inte fallet... blev ganska direkt påflugen med frågor om mina ärr och sådant... vilket jag vid den tiden skämdes för..



vadå vem vill se annorlunda ut? 

Och det var väll i denna veva som folk började undra varför jag inte orkade springa som alla andra... leka som alla andra... det började med att jag blev vald sist på gymnastiken, igen velade väll ha en som inte orkade spela i sitt lag...


då jag började inse ganska snart att "nä folk tycker jag är för dålig" höll jag mig hellre utanför, jag fick ändå snabbt kontakt med 2 andra personer, som även dem "blev vald sist" och vi började umgås ganska mycket! 

Då vi sket i dem andra brukade vi vänta tills dem andra duschat klart, så att det blev lungt och skönt i omklädningsrummen då det mest bara var flams och trams när dem andra skulle göra sig så märkvärdiga att dem var stört starkast och coolast...



Då började glåporden komma... "vadå kolla på bögarna som sitter och väntar tills vi är klara", "vadå vill ni se våra kukar eller?" m.m...

Där började alltihop ordentligt... En del av den långa psykiska misshandeln... 
glåporden fortsatte sedan vidare utanför gymnastiken... "tjenare kortis" ," JL vadå jätte liten eller?", "vadå du orkar ju ingeting"... ja ni förstår...

Det som skrämmer mig mest när jag tänker tillbaka på denna tiden... 


HUR FAN MÄRKTE INTE NÅGON DETTA??? 


Var jag så bra på att dölja det? HUR lyckades jag dölja det?



Den psykiska misshandeln kom sedan mer överallt... "Din morsa är en häxa" och även grövre saker har jag fått höra... och dem flesta av dem meningarna kommer inte från några av mina klasskamrater...

Även utanför skolan blev jag psykiskt misshandlad...

Detta är ärr som inte syns på mig men som jag kommer få leva med för resten av mitt liv...


Ni kanske tänker "Men hade du ingen vuxen att prata detta med?", Svaret är NEJ... Jag vågade helt enkelt inte det, jag var för rädd för att det skulle bli värre!


Vilket gjorde att jag mer gick in i mig själv och stängde av allt... 


Det tog hela vägen upp till 6an - 7an innan mina kompisars föräldrar insåg att något är ju fel med pojken... 
eller ja redan innan dess märkte folk att jag var gladare efter jag hade varit i Åre men snabbt ändrades så fort jag kom hem igen...


Men som sagt folk började inse att jag mådde dåligt och bjöd in mig mer och mer till dem och sa att jag fick bo hos dem över helgerna och sådant för att slippa allt!

Dem har givit mig sådant enormt stöd! och funnits där för mig... och dem hjälpte mig ge den sista styrkan att säga att "NEJ nu flyttar jag till Åre för där är jag lycklig".


Det blev många långa diskutioner innan jag väll fick ta mitt pick och pack och dra! slippa allt!
redan samm kväll som beslutat om att jag skulle få flytta släpptes allt från mina axlar... jag grät och jag grät för jag insåg att ÄNTLIGEN var jag fri ÄNTLIGEN slipper jag detta helvette, ÄNTLIGEN får jag vara jag...



Som sagt... Man måste inte ha muskler för att vara stark!

Detta är något jag har velat få ur mig en bra tid och nu känner jag att äntligen kan jag lägga detta bakom mig och fokusera frammåt och försöka hjälpa andra i samma sits... 

Peace! 





torsdag 17 januari 2013

oj...

Ja tanken var ju att jag skulle blogga igår...Det blev ju som inte så! 
gårdagen såg ut som så att jag pluggade matte mellan 9-14.30 städade på våran studentkår 15-21...
kom hem halv 10 och var helt slut... och hade inte ork eller lust att ästta mig ner att blogga då...

MEN nya tag... har egentligen inte hätt så mycket denna veckan mer än att få tenta plugget att sitta (matten tar kål på mig även fast jag kan den)

tenta på fredag... usch!! men men vad ska man göra?

just nu sitter jag med matten här och räknar på gammla tentor och går bra iaf... men vad man blir less ibland...

Anyways första rindi dagen imogon med, det är ju alltid trevligt.

träning på lördag, och nya kurser på måndag!
Awesome!

blev i alla fall klart att jag kommer jobba en vecka i sommar igen i mullsjö ! längtar redan !

Nu blir det en runda battlefield innan man börjar på middag och fortsätter med matten!

Peace!

fredag 11 januari 2013

Hemma eller borta?

Efter att jag har varit "hemma" nu i snart 2.5 vecka har jag kommit fram till att jag känner mig inte hemma här längre... misstolka mig inte jag tycker det är jätte trvligt att få komma bort från ön och tillbaka till jämtlands mörka skogar... men jag känner mig inte "hemma" utan morsan har ju som sagt byggt nytt hus och jag trivs jätte bra här men det känns inte som mitt hem...

kan det vara så att jag börjar bli mogen och inse att jag inte kan bo hemma föralltid? eller är det så att jag känner vuxen att jag bor numera på gotland och jag själv ska skapa ett eget liv och inte förlita mig på andra?

Har alltid kännt mig "mogen för min ålder", kan vara för att stor del av mitt liv har jag varit på sjukhus och blivit "tvungen" att bli vuxen att prata med doktorer och inse att jag lever med ett hjärtfel och inte kan göra så mycket...

att ta ansvar på sån tidig ålder... 

som jag märker på dem jag har träffat med hjärtfel så märker man att alal kanske förstår vad jag menar med "mogen för sin ålder"... man känner sig kanske lite vuxnare på grund utav allt ansvar... att man måste se efter sig själv mer än vad andra jämnåriga gör?

Jaja... lite små tankar så här en fredags förmiddag... 

Lite roligt jag kan berätta om mig själv just nu.
1. Jag ska börja träna mer, dvs Gå på gym 2 dagar i veckan MINST!!!
2. I sommar blir det att få se Iron Maiden igen för 3:e gången i mitt liv!
3.Jag ska börja blogga mera (försöka med 2 inlägg / vecka vi sätter upp onsdagar och lördagar tillsvidare)
4. jag ska lära mig laga nyttigare mat och lära mig våga prova nya saker...

Peace!