"Du kan om du vill!" (varning för gråt!)

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag levde i nuet och att jag kan om jag vill!

varför jag gör det är en otrolig historia som tyvär inte slutar lyckligt... 

Det hela började när jag var 7år gammal och jag skulle gå och lägga mig när jag var hemma hos min mor i Gällivare (när hon väl bodde där uppe) Och för ovanlighetens skull hade jag inte en pyamas när jag skulle gå och lägga mig, så jag skulle gå ut i köket och säga godnatt till alla (morsan hade besök av hennes vännina och 2 killar dem hade träffat tidigare på krogen).

och jag säger godnatt till alla och är på väg tillbaka då en hand plötsligt stannar mig som kollar på mig med mitt ärr och han drar själv upp tröjjan och visar sitt ärr på bröstet!

jag blev helt paff!
EN VUXEN MED ÄRR PÅ BRÖSTET SOM JAG!!

behöver jag skriva att han blev min idol?

När jag var 9 år flyttade min mamma ner till honom i Åre

kvar blev jag hos min far...

men varje lov var jag ner och hälsade på dem och han lärde mig åka skidor och hoppa i dem stora hoppen i "bräckeparken!"

och han sa alltid till mig att "Du kan om du vill"

han lärde mig allt!
han fick mig att inse att jag kan göra saker i min takt!

han fick mig att prova på saker jag aldrig skulle göra annars!

"Du kan om du vill"

Tyvär finns han inte kvar i livet...

för 2 år sedan den 15:e augusti omkom han i en bilolycka...

Det finns så mycket fina saker jag hade kunnat om honom men jag blir bara helt tom när jag tänker på det...

det sista han gjorde innan han lämnade hemmet den dagen var att beställa en skiva till mig... som en födelsedags present..

har fortfarande kvar skivan och lyssnar på den varje dag och tänker på allt han lärt mig!

Att han körde och köpte ett par nya skidor till mig för att jag skulle kunna vara med på en utflyckt!

Minnerna kommer alltid leva kvar och jag vet att han ser över mig!

Tack för allt du lärt mig!

JAG KAN FÖR JAG VILL!

Peace!