jag har oftat under min uppväxt undrat om jag var den enda med hjärtfel, om jag var den enda som hade sådan "otur" att få det...
det jag har insett dem senaste 5 åren sen jag började jobba som lägerledare på skolmullis är att "Jag är aldrig ensam!" det finns folk med liknande fel som mig!
och det inser jag sen jag har själv börjat åka på läger (Åre lägret 2ggr), man träffar folk i liknande situatiuoner och har haft samma frågor och funderingar som en själv.
i skrivande stund sitter jag på facebook och snackar med gammla kompisar jag träffade på åre lägren och andra ungdommar med hjärtfel och blir fortfarande lika förvånad att vi är inte ensamma och vi alla har varit med om liknande saker och vi delar erfarenheter med varandra!
även om världen kan kännas orättvis att just DU har fått hjärtfel finns det folk i samma situation som dig och dessa kan bli dina vänner för livet!
till er som jag träffat via läger/träffar/genom facebok
TACK för att ni finns och delar med er av era erfarenheter! ni betyder så mycket för mig!
det är ni som gör att jag vill fortsätta stanna posetiv och glad!
Peace!
Jag hittade din blogg i den nya hjärtebarnet tidningen som kom idag och jag kommer självklart börja läsa den! :)
SvaraRaderaHar flera gånger tänkt samma tanke, varför fick just jag hjärtfel? I genomsnitt får 3 barn hjärtfel varje dag, jag var en utav dom 3 den 20 april 1998...allt min familj gjort för mig och senare i dagisålder så fick jag epilepsi, men den håller på och växa bort. Alla hjärtbarn har en egen historia, en orginell och unik historia...är du som jag, ett stolt hjärtebarn? :')
Skrev lite konstigt där med epilepsin men min familj har stöttat mig otroligt mycket!
SvaraRadera