Brave new world?

Har ni någonsin tänkt på hur det skulle vara att återfödas på nytt?
vara en annan person, ha ett annat liv, en annan världsbild?

Jag har tänk mycket på det, och bara av att kolla igenom lite längre bak i bloggen så inser jag att jag inte har samma tänk då som jag har nu.

Mycket har ändrats i mitt liv sen jag startade denna bloggen, fått nytt jobb, jag har flyttat, jag har fått en ny flickvän...

och det bästa av allt jag mår mycket mycket bättre än vad jag gjorde då, att se mig själv växa i rollen som en "vuxen" förebild och allt annat ger mig styrkan att kämpa för det en dag till.
För det är vad jag vill bli, en person som folk kan säga "Han där, han vet vad han vill och finns där som en stödpelare till folk som har det jobbigt eller känner sig osäkra"

just nu så jobbar jag på vardagarna och är väldigt slut när jag väl kommer hem så kommer kanske ta den tiden till att blogga mer, men som jag sagt tidigare och kommer fortsätta säga är att jag skriver när jag har något att skriva om... vill inte skriva repeterande saker om och om igen...

Hur som helst sitter just nu i sängen och väntar på att Flickvännen ska komma ikväll, sen så får vi se vart livet leder mig!

PEACE!

Radio

Godmorgon!

Har varit lite trögt med att blogga men tänkte bara slänga in en liten uppdate!

var med i radio i morse och ni kan lyssna på det här
http://bit.ly/radioparkour
lyssna vid 1.29 in i programmet (sändes 31:a mars)

pratade om parkour och självkänsla!

Hoppas ni gillar det!

peace

Ta upp bloggandet igen?

Det här med bloggandet var inte en lätt grej för mig egentligen.

Jag trodde jag skulle kunna skriva många fler inlägg om mig och mitt liv,och det kommer jag kunna också så tro inte att jag lägger av så enkelt!

Av olika anledningar har inte jag haft motivationen uppe att skriva några blogginlägg på länge. 

Ska jag vara ärlig så har jag inte haft något att riktigt skriva om heller så det skulle bara vara ett tråkig "fis i rymden"... 

MEN!!! 

Nu är jag tillbaka med nya krafter och nya ideér på vad jag kan skriva om och VAD jag vill skriva om.

Min barndom har jag ju gått igenom ganska generellt på denna blogg redan och nu är ju blickarna mer mot framtiden och mina tankar om hur jag vill att den ska se ut för mig med hjärtfel!

Rent generellt vill jag ju jobba med att inspirera andra (vare sig det gäller att göra spel / föreläsa / ha ett enkelt kassa jobb) så länge jag känner att jag kan insirera andra i min sits att följa sina drömmar och bevisa att jag som lever med hjärtfel kan följa mina drömmar och utstråla sådan glädje att jag får dem att följa sina drömmar!

Att få höra av folk att dem inspireras av min glädje och min energi berör mig massor och varje gång jag hör det blir jag tårögd och glad, på något sätt är det nästan som en bekräftelse på att man kan ha haft ett rent helvette men att saker och ting blir bättre! 

För att själv haft en jobbig tid som barn har det varit tuffa år för mig, men att stå på egna ben och inspirera andra är det underbaraste känslan i världen, det är som att jag kan vända tillbaka till "mitt gammla liv" och skricka "F*CK YOU!! jag är så mycket starkare än vad ni trodde" 

För att "JAG VILL, JAG KAN!"

Peace 

Krönika i hjärtebarnet!

Att leva med ett dolt Handikapp?

Man kan inte se det, men det finns där... Någonstans inuti mig! Det jag har är ett hjärtfel.

Ett dolt handikapp, en ”sjukdom” som kommer finnas med mig dag och natt, timme för timme. Det syns sällan att man har ett hjärtfel, ännu mindre när man hoppar mellan 2 hustak eller dem största skidhoppen i världen. Jag är en av tusentals ungdomar med hjärtfel som lever en vardag som många andra med studier, fester, konserter, m.m.

Att leva med hjärtfel är inte enkelt på något sätt, inte heller är det svårt. Man blir liksom van på något sätt och det gör att vardagen brukar flyta på. Men i somras medans jag jobbade på förskole och skolmullis (mullsjölägren) kom det många fram till mig och sade ”det skulle vara spännande och följa din vardag för oss som inte har en aning hur det är att leva som du gör”. Sagt och gjort jag skapade min blogg ”Att leva med ett dolt handikapp?”. För tillfället är denna blogg bara ett ”sidoprojekt” då jag pluggar och försöker bli spelutvecklare.

Jag startade även bloggen främst för mig själv där jag kan gå tillbaka och kolla ”hur kände jag då?” eller ” hur tänkte jag då?”,  och det är även ett bra sätt att förklara och berätta att så här kan jag känna och det kan vara viktigt för många hjärtebarnsföräldrar att se ”oj han tänker så här” eller ”oj han klarar faktiskt av det”. 

En vis man sade till mig ”du kan om du vill” denna person var min plastpappa. Som även han hade hjärtfel! Han fick mig att vilja kunna saker och vilja testa saker, vem vet det kanske är därför jag blev den jag blev och vad jag hoppas jag kommer kunna vara för andra. En förebild!

Peace! 

Jonathan Lindmark

Om att vara annorlunda!

Läste nyss ett blogginlägg om en liten Pojke som heter Abbe som även han är ett hjärtbarn..

Abbe är en kille på 7 år som redan hade funderingar på om att han inte vill vara ett hjärtbarn, han vill inte vara annorlnda han vill vara "normal"

och det inlägget berörde mig för jag vet själv hur det är... klart man inte vill "skilja sig ur mängden" man vill passa in!

Anyway svaret Abbes pappa gav honom var nog ett av det bästa jag kan tänka mig som ett barn att få höra!

Pappan: Nä, vet du Abbe? Du och din brorsa är det bästa som har hänt i mitt liv. Jag vill ha dig precis som du är. Och du…

Abbe: Vadå?

Pappan: Jag vet en annan kille som är annorlunda. Som också har ett speciellt ärr som du, fast inte på bröstet. Som också är supergrym.

Abbe: Harry Potter?

Pappan: Precis

Read more: http://www.hejaabbe.com/2013/06/om-att-vara-annorlunda.html#ixzz2WfQPwqGA

jag själv hade min tillflyktsort inom harry potters magiska värld när jag väl var liten och han var även en karaktär som inte heller tyckte om sitt ärr men han lärde sig leva med det och accpetera att han inte kan dölja det!

velade bara säga att det är sådana som Abbe som får mig att vara ännu mera stolt att ha ett ärr och vill passa på att säga HEJA ABBE!!! 

Du är perfekt precis som du är och jag hoppas att du (precis som jag själv) kommer inse att ha ett ärr är specielt och att alla vi som har ett på något konstigt sätt känner en samhörighet!

Abbes pappa! cred till dig! jag hoppas du lär honom att han kan allt bara han vill!

Peace

Framtiden, finns den för mig?

titeln: Framtiden, finns den för mig? 

syftar jag väldigt mycket på om jag kommer kunan leva ett "normalt" om 10 år...

Jag vet inte ännu hur jag vill leva om 10år och inte helelr vet jag hur mitt hjärtfel kommer påverka mig om 10år...

Det finns ingen data som visar hur länge en person med hjärtfel lever... att vara en av dem första generationens Hjärtsjuk som man följer med upp i vuxen ålder med att ha konternulegia kontroller är båda possetivt och negativt...

det possetiva är att jag lämnar data för nästkommande generationer om hur man kan leva och hur jag har klarat mig genom livet med mina fel!

det negativa komemr även med att jag har 0 koll på hur jag ska leva och hur jag ska göra om något händer! 

Jag är livrädd över att något ska hända med mig när jag inte har någon som känner till mitt hjärtfel i närheten...

Hur min framtid ser ut kan jag inte svara på just nu... 

Hur mitt hjärtfel kommer styra mitt liv vet jag inte heller...

Som jag ser mitt liv just nu med hjärtfelet och allt så är jag glad att jag har klarat mig så bra som jag gjort!

Även om många det är många saker som jag är begränsad utav mitt hjärtfel tar jag alltid och försöker och ser hur jag kan lyckas med det!

Många tankar far runt i mitt huvud om just framtiden! 

Det bästa jag kan säga är att Även om mitt hjärtfel kanske blir värre med åren ska jag vara glad att jag har haft så lite komplikationer och problem som jag haft och att jag kunnat leva ut mitt liv till det yttersta!

För 2-3 år sedan trodde jag det var helt omöjligt för mig att göra en volt ute på marken...

för 2 veckor sen lärde jag mig 2 olika volter utomhus...

Det finns ingenting som är omöjligt! Bara man gör det i sin takt!

Peace

Long time, no see

Oj! 

Ja att få tag bilder var inte det lättaste att göra...

Men men får börja skriva om annat istället då!

Det har börjat bli vår här nere på rosornas ö, blommor har börjat slå ut och träden komemr snart bli gröna!

och solen har börjat vara framme mer och mer!

så jag bjuder här på några bilder från en utav mina strandprommenader 

panorama över visby strand

så vackert det är!

jag slår lite volter nere vid stranden

har lärt mig 2 volter på kort tid!

Peace!

vad hände med Åre?

Jo som ni ser har inga blogg inlägg från Åre kommit upp... det är för att jag inte haft internet och dels för att jag väntar på bilder från folk!

men som sagt den som längtar efter något gott väntar aldrig för länge?

På tal om gott! 

jag kom på att jag kan ju skriva lite om vad jag äter / lagar för maträtter såhär när man bor ensam!

så idag så gjorde jag en grymmt god lunch (sitter och äter den just nu)

Du behöver:

2dl pasta!

½ paket bacon!

lite smör

ev någon fom utav sås / creme fraishe med smak!

börja med att koka pastan & steka baconet!
VIKTIGT: använd gärna mycket olja när du steker baconet för mer smak och extra krispighet!

när pastan har kokat klart häll ut allt vatten och sätt i smör så att inte pastan klibbar ihop!
och sedan ner i stekpannan med baconet (stek i ca 30-50 sekunder!)

Voilá en fin måltid (lägg till någon sås eller blanda en egen med hjälp av creme frasihe och några kryddor!

Peace

länge sedan!

Oj! nu har det varit ett bra tag sedan jag bloggade!

Jag ber TUSEN och åter TUSEN gånger om ursäkt!!! 

mitt liv dem senaste månaderna har varit lite upp och ner, och jag kommer berätta om detta i ett senare inlägg när allt är bestämt, inte helt 100 ännu men vet ungefär hur det kommer sluta...

Anyways! detta blogginlägg skriver jag faktist från centralstationen i Stockholm! just nu sitter jag och väntar på resten av skaran från GUCH som ska med upp till Åre på läger !!! som jag har längtat att få åka upp och åka skidor igen! 

kommer blogga från lägret med både bilder och text och jag hoppas ni kommer följa oss på alla våra tokigheter!

Peace

I need to move on!

Som många av mina vänner, nära och kära kanske vet om så blev jag ju singel i spetember förra året....

jag trodde det skulle vara lätt att gå vidare, och släppa allting och inte tänka på det... saken är den det blev bara värre och värre... fast på ett sätt känns det ändå "rätt"... 

Jag tog idag steget att helt ta och sudda ut denna personen ur mitt liv och på ett annat sätt släppa allting och nu börja om på nytt! 

I NEED to move on... 

för att citera en grymm låt 

"and maybe someday, maybe someday.

I will learn to, i will learn to fly, 

Fly away from all this pain!"

" 'cus it feels like I can let go

I need to move on..."

Jag ångrar inget av den tiden vi var tilsammans och jag hoppas verkligen att hon inte heller gör det!

men som sagt ibland för ens vägar i livet inte åt samma håll längre! 

Så det lättaste är helt enkelt att "radera" denna personen ur mitt liv, tänka på annat och bara vara jag!

Så tack för dem här åren... dem var inte bortkastade för min del i alla fall....

Peace!

Man behöver inte muskler för att vara stark! (gråtvarning)

Då var det dags för ännu ett seriöst inlägg och detta är en av de anledningar jag inte skrivit något på länge då jag försökt gå in i mig själv och tänka tillbaka på denna tiden som var som mest jobbig för mig!

Jag har försökt få hjälp för att få bort denna smärta men det bästa sättet för mig att släppa allt är att prata öppet om det! Så nu blir det ett långt och jobbigt inlägg som säkert kommer bli uppdelad i flera delar då jag kommer sitta och gråta samtidigt som jag skriver detta inlägg!

Jag börjar helt enkelt från början och med att många kanske ser mig som en sån stark och glad person!

Jag har inte alltid varit en sådan person...

Under min uppväxt från grundskolan och uppåt var jag mobbad, psykiskt misshandlad, utanför...

Jag ska ta med er på en resa till en vardag för mig vid den tiden (oh vad klyshé). 

Det jag komemr skriva om har JAG nydligen börjat bearbeta... och det är ganska få personer som har hört denna historien...

Som sagt... Grundskolan... Helvettet... Värsta tiden i mitt liv... 

Jag började min skoltid på Sjöparksskolan i Gällivare, där gick jag på den gröna avdelningen och allt var frid och fröjd... jag gick där tills jag skulle börja 2:an... efter det flyttade min mor ner till Åre för jobb och kärleken... då soss velade att jag skulle bo hos min far... (inte mitt val hade jag fårr välja där och då så skulle jag valt Åre).

hursomhelst... Jag fick börja på en ny skola, Gunillaskolan...

en helt vanlig skola som vilken skola som helst egentligen, men men... jag blev "den nya killen" i klassen... (alla som flyttat runt vet hur jobbigt detta är)... man blir "cool" den första 2 veckorna, sen är det ingen som bryr sig längre, för mig var det så... och dum som jag var så trodde jag ju att alal var kompisar då jag var van vid det från min förra skola... men så var ju inte fallet... blev ganska direkt påflugen med frågor om mina ärr och sådant... vilket jag vid den tiden skämdes för..

vadå vem vill se annorlunda ut? 

Och det var väll i denna veva som folk började undra varför jag inte orkade springa som alla andra... leka som alla andra... det började med att jag blev vald sist på gymnastiken, igen velade väll ha en som inte orkade spela i sitt lag...

då jag började inse ganska snart att "nä folk tycker jag är för dålig" höll jag mig hellre utanför, jag fick ändå snabbt kontakt med 2 andra personer, som även dem "blev vald sist" och vi började umgås ganska mycket! 

Då vi sket i dem andra brukade vi vänta tills dem andra duschat klart, så att det blev lungt och skönt i omklädningsrummen då det mest bara var flams och trams när dem andra skulle göra sig så märkvärdiga att dem var stört starkast och coolast...

Då började glåporden komma... "vadå kolla på bögarna som sitter och väntar tills vi är klara", "vadå vill ni se våra kukar eller?" m.m...

Där började alltihop ordentligt... En del av den långa psykiska misshandeln... 

glåporden fortsatte sedan vidare utanför gymnastiken... "tjenare kortis" ," JL vadå jätte liten eller?", "vadå du orkar ju ingeting"... ja ni förstår...

Det som skrämmer mig mest när jag tänker tillbaka på denna tiden... 

HUR FAN MÄRKTE INTE NÅGON DETTA??? 

Var jag så bra på att dölja det? HUR lyckades jag dölja det?

Den psykiska misshandeln kom sedan mer överallt... "Din morsa är en häxa" och även grövre saker har jag fått höra... och dem flesta av dem meningarna kommer inte från några av mina klasskamrater...

Även utanför skolan blev jag psykiskt misshandlad...

Detta är ärr som inte syns på mig men som jag kommer få leva med för resten av mitt liv...

Ni kanske tänker "Men hade du ingen vuxen att prata detta med?", Svaret är NEJ... Jag vågade helt enkelt inte det, jag var för rädd för att det skulle bli värre!

Vilket gjorde att jag mer gick in i mig själv och stängde av allt... 

Det tog hela vägen upp till 6an - 7an innan mina kompisars föräldrar insåg att något är ju fel med pojken... 

eller ja redan innan dess märkte folk att jag var gladare efter jag hade varit i Åre men snabbt ändrades så fort jag kom hem igen...

Men som sagt folk började inse att jag mådde dåligt och bjöd in mig mer och mer till dem och sa att jag fick bo hos dem över helgerna och sådant för att slippa allt!

Dem har givit mig sådant enormt stöd! och funnits där för mig... och dem hjälpte mig ge den sista styrkan att säga att "NEJ nu flyttar jag till Åre för där är jag lycklig".

Det blev många långa diskutioner innan jag väll fick ta mitt pick och pack och dra! slippa allt!

redan samm kväll som beslutat om att jag skulle få flytta släpptes allt från mina axlar... jag grät och jag grät för jag insåg att ÄNTLIGEN var jag fri ÄNTLIGEN slipper jag detta helvette, ÄNTLIGEN får jag vara jag...

Som sagt... Man måste inte ha muskler för att vara stark!

Detta är något jag har velat få ur mig en bra tid och nu känner jag att äntligen kan jag lägga detta bakom mig och fokusera frammåt och försöka hjälpa andra i samma sits... 

Peace! 

oj...

Ja tanken var ju att jag skulle blogga igår...Det blev ju som inte så! 

gårdagen såg ut som så att jag pluggade matte mellan 9-14.30 städade på våran studentkår 15-21...

kom hem halv 10 och var helt slut... och hade inte ork eller lust att ästta mig ner att blogga då...

MEN nya tag... har egentligen inte hätt så mycket denna veckan mer än att få tenta plugget att sitta (matten tar kål på mig även fast jag kan den)

tenta på fredag... usch!! men men vad ska man göra?

just nu sitter jag med matten här och räknar på gammla tentor och går bra iaf... men vad man blir less ibland...

Anyways första rindi dagen imogon med, det är ju alltid trevligt.

träning på lördag, och nya kurser på måndag!

Awesome!

blev i alla fall klart att jag kommer jobba en vecka i sommar igen i mullsjö ! längtar redan !

Nu blir det en runda battlefield innan man börjar på middag och fortsätter med matten!

Peace!

Hemma eller borta?

Efter att jag har varit "hemma" nu i snart 2.5 vecka har jag kommit fram till att jag känner mig inte hemma här längre... misstolka mig inte jag tycker det är jätte trvligt att få komma bort från ön och tillbaka till jämtlands mörka skogar... men jag känner mig inte "hemma" utan morsan har ju som sagt byggt nytt hus och jag trivs jätte bra här men det känns inte som mitt hem...

kan det vara så att jag börjar bli mogen och inse att jag inte kan bo hemma föralltid? eller är det så att jag känner vuxen att jag bor numera på gotland och jag själv ska skapa ett eget liv och inte förlita mig på andra?

Har alltid kännt mig "mogen för min ålder", kan vara för att stor del av mitt liv har jag varit på sjukhus och blivit "tvungen" att bli vuxen att prata med doktorer och inse att jag lever med ett hjärtfel och inte kan göra så mycket...

att ta ansvar på sån tidig ålder... 

som jag märker på dem jag har träffat med hjärtfel så märker man att alal kanske förstår vad jag menar med "mogen för sin ålder"... man känner sig kanske lite vuxnare på grund utav allt ansvar... att man måste se efter sig själv mer än vad andra jämnåriga gör?

Jaja... lite små tankar så här en fredags förmiddag... 

Lite roligt jag kan berätta om mig själv just nu.

1. Jag ska börja träna mer, dvs Gå på gym 2 dagar i veckan MINST!!!

2. I sommar blir det att få se Iron Maiden igen för 3:e gången i mitt liv!

3.Jag ska börja blogga mera (försöka med 2 inlägg / vecka vi sätter upp onsdagar och lördagar tillsvidare)

4. jag ska lära mig laga nyttigare mat och lära mig våga prova nya saker...

Peace!

sluta försöka!

Jaha då var det snart nyår... 

ska man eller ska man inte sätta ett nyårslöfte?

Idag var jag ut på en skoter tur till ytterstvallen och jag har äntligen fått en inspirations bild till min tatuering som jag SKA skaffa inom en snar framtid!

Inspiration till min tatuering :)

våffelstugan mitt ute i skogen!

aja även fast jag inte ska avge ett nyårslöfte i år ska jag i alla fall försöka sluta att jag ska försöka utan istället JAG SKA!!! 

Peace!

lite bilder från resan upp till åre

Hamnterminalen startade min resa hemmåt

kom hem till min mobror!

ut och käka i sthlm!

köpte mig en liten julklapp :)

resa från sthlm mot Åre

dimma blev det vid gävle!

sen sprack det upp efter sundsvall

och sen blev det mörkt innan vi var i jämtland!

utsikten från morsans nya hus!

lite skidåkning blir det med!

sen hemma och se på maiden!

Gott nytt jul

eftersom det är Julafton imorgon så säger jag bara detta till er läsare!

Från oss alla, Inuti er alla.

Ett gott nytt jul och god ny år!

önskar lilla jag :D

kommentarer!

"Du skriver om hur det är och "leva med ett dolt handikapp?", jag som har hjärtfel har aldrig sett det som ett handikapp utan jag har bara kännt mig mer speciell, självklart beror det på vilket hjärtfel man har och kanske att mina operationer har gått så bra för många dagar så tänker jag inte på att ärret finns där eller att min mekaniska klaff är där och tickar.. Har heller aldrig behövt extra stöd i något så...handikapp?"

Jag förstår exakt vad du menar. Håller även med till fullo... Dock har jag inte samma ork som folk i samma ålder som mig! tex springa långa sträckor eller "hålla tempot uppe".

Alla mina operationer har gått bra för mig med och jag har också en mekanisk klapp som tickar på och inte har jag heller behövt något extra stöd!

MEN!!!

det är även för vissa att det är en funktionsnedsättning, dvs dem klarar inte av lika mycket som alla andra!

även fast allt har gått bra för mig så klarar jag inte lika mycket som mina jämngammla...

nu kanske det inte är så för alla men för vissa!

och sen är en funktionsnedsättning en typ av handikapp därav drog jag den slutsatsen!

Hoppas detta har hjälpt dig förstå vad jag menar med "dolt handikapp"

"Vad skulle du lära ut om hjärtfel isf?"- tänkte mer lära ut om mitt liv och hur jag har det och leva med hjärtfel och lite statestik över hjärtfel i övrigt.

"Tror du att det är viktigt att man, ovasett sjukdom, är lite stolt över att man fått den?Ialla fall om man kan ha kontroll över den, så den inte tar över ditt liv?" - Personlingen tycker jag att man ska vara stolt över sig själv för att alla är unika! ingen är den andre lik och även fast man är "speciell" på andra sätt är jag inte "Hjärtsjuke - Jonte" utan jag är "Jonte - spelutvecklare/DJ/skidåkare/parkourutövare" innan jag är "hjärtsjuke jonte"!

Men som svar på din fråga! JA var stolt över det du har ! och var den underbara och awesome person du är oavsett! 

var den du är innan du tänker på alla "skavanker"!

Peace!

Vilken Respons!

Märkte idag att jag hade fått över 100 visningar på bloggen och fått flera medelanden på telefonen som skriver "vad underbart du hade srivit i hjärtbarnet"

Jag skrev en krönika för några veckor sedan till dem och hade tänk publicera den här på bloggen efter att den hade blivit publicerad!

men har fått några frågor här på bloggen efter krönikan så tänkte att jag lika gärna kan svara på dem!

"Har du alltid varit intresserad av skidor?" - Nej, jag blev intresserad tack vare att morsan träffade min plastpappa och tyckte att jag borde lära mig åka skidor då han bodde utanför Åre!

"Är det alpint eller längdskidor mest?" - Jag åker mest alpint då jag lätt blir trött när jag åker längd,,, eller ja "alpint" jag åker ju mest trickskidåkning och offpist!

"När du gör något fysiskt tänker du på att du kommer bli trött efteråt och tar det lungt så att du inte ska bli helt slut eller kör du på och tar det som det blir sen?" - När jag åker alpint så är det som intervall träning. Dvs jag kör stenhårt ner till liften och vilar på vägen upp!

"är du som jag, ett stolt hjärtebarn?" - Ja det är jag, Idag i alla fall! har varit en tid då jag hatade att jag hade ärr och att jag var "den enda med hjärtfel"... Men idag är Jag stolt och vill gärna åka runt och lära ut om att leva med hjärtfel!

Peace!

På väg!

Nu är det inte länge kvar tills man sätter sig på färjan för sista gången år 2012 för resa hem till vildmarken!

Det blir att fara hem över jul och kanske nyår för att hinna träffa släkt och vännerna än en gång!

För dom som känner mig vet att jag har haft en jobbig höst och det känns skönt att få komma hem och få rensa luften liute och få känna på en annan miljö än instängd på en jävla ö i bottenhavet!

Jag kanske låter lite bitter i detta inlägg men jag känner att jag måste få ut mina känslor i text och jag vet att det kan tyckas att jag verkar arg men så är inte fallet!

men men just nu packar jag ner det sista och diskar upp det jag har kvar sen är det bara att vänta in att klockan ska slå 6:00 så man kan börja gå ner till båten!

Skönt att äntligen få komma hem och kolla på ny huset, åka lite skidor, träffa vänner från förr och bara må gott och kanske känna sig glad för en gång skull sedan september!

Peace!

att skriva eller inte skriva?...

Hallå där!

Jag har fått några kommentarer (inte på bloggen utav av folk rent allmänt) att "varför bloggar du så lite för?"

anledningen till varför jag inte bloggar så ofta är för att jag vill inte skriva:

 "Idag har jag varit på skolan och gjort ditt och datt sen gick jag hem och lagade den här maten som var SÅÅÅÅ goood!!! <3333... aja men sen sååå.... vad gjorde jag mer den dagen?? eeeeh jo jag var på rindi och festade (som vanligt) och sen gick jag hem och sov..." 

Jag vill inte göra sådana inlägg! jag vill göra intresanta inlägg, allvarliga inlägg med en gnutta skämt... 

Jag vill inte "sälja ut mig" som bloggare... 

Jag vill köra min egna stil! 

Mina egna regler!

Enkelt sagt... Jag skriver när jag har lust och har något vettigt att skriva! 

Just nu sitter jag och finslipar på "the story of flusy" som går lite mer ingående på hur mitt liv var innan jag flyttade till Åre, innan jag började med alla sporter... 

Ska även försöka börja skriva mer vardags saker och mer inriktning på det jag brinner för... Spel!

Men vad vill ni läsa om?

Vill ni att jag ska skriva "typsik blogg inlägg" eller ska jag fortsätta med hur JAG vill ha det?

Och VAD vill NI(!!!) läsa om??